Villkorslös kärlek
Jag sitter med min 10 åring och gör vår lördags binge förmiddagar av Avatar the last airbender. Eller vi har kommit så lång som slutet på säsongsfinalen av anda säsongen av legend of Korra.
Avatar the last airbender, den animerade serien från Nickelodeon, är i mina ögon 10/10. Jag kan inte komma på ett enda avsnitt som fick mig att slumra till och tappa fokus. Det gäller även mina barn, samtliga fyra barn skulle jag nog säga, trots att de titta på serien i sin helhet vid helt olika tillfällen. Om du är förälder med barn i som börjar närma sig tioårsåldern så är detta en perfekt introduktion till next level story telling. Det är oerhört tillfredsställande att höra sina barn fråga dig i början “Är han ond?” och kunna le i mjugg och kryptiskt svara “vi får se…“. Detta med vetskapen att du har introducerat dem i en tradition av historieberättande med komplexa karaktärer med djup och många bottnar.
Legend of Korra var inte lika imponerande till en början. Lite för mycket silly, lite för mycket soap opera romance. Hantverket var mästerligt men kanske en lite för stor överdos, eller snarare mångfald av spektakulära krafter. Jag blev orolig att det som var mästerligt i säsong ett förvandlats till en formel som man lite mekaniskt försökte använda. Men halvvägs in i säsong två växte så reste den sig. Den reste sig till en grad att jag nu allvarligt funderar på att ställa in hela dagen med strålande sol och säga att vi stannar inne och kollar på resten.1
Om jag skulle plocka upp en sak som båda the last airbender och legend of Korra gör ofantligt bra så är det character development. Karaktärer som vi vanligtvis skulle beskriva som arketyper för det goda eller onda tillåts tas längs med låååånga arcs för att till slut hamna på en plats där du i hemlighet alltid önskat att dom var. Ett annat signum för båda är valet av karaktärer som verkligen utvecklas. Missförstå mig rätt, de flesta karaktärer i ensemblen genomgår någon form av utveckling men några av karaktärerna tas på en mycket mer känslosamt starka. Det som är speciellt är att det inte rör sig om kärntruppen i ensemblen utan sidokaraktärer som förvisso är viktiga men kanske inte alltid spelar en central roll i varje avsnitt. I the last airbender är prins Zuko det absolut starkaste exemplet på detta men i legend of Korra skulle jag säga att det är Tenzin. Kanske är det för att han precis som jag är far till många barn. Men jag blev verkligen berörd av bördan av ansvar som den siste av sin sort och bördan av föräldraskap.
Jag säger som Eska : “You will always hold a special place in the organ that pumps my blood.”
Footnotes
-
Men jag är lite för vis av erfarenhet för att göra sådana felsteg. Vi fortsätter kanske titta ikväll. ↩