Jag delade ut en läxa i en av kurserna jag just nu håller. Den heter konstnärligt förverkligande i digitala miljöer. Mina studenter fick i uppgift att hitta digitala förebilder — men inte fokusera på innehållet, utan på hur de gör det. Hur de för fram saker. Ramverket för kommunikation.
En student vars intresserad primärt var inom skrivande delade en sida och sa: “Maggie Appeltons, vars konst/intressen jag inte är särskilt intresserad av, men själva hemsidan är ungefärligt med det jag vill få fram.” Sajten studenten delade var https://maggieappleton.com/. Jag insåg med ens att detta var något utöver det vanliga. Det var t ex så att varenda gång en student skickade in något så gjorde jag lite extra research för att se vad personen använt för ramverk — WordPress, Shopify, Squarespace, eller vad fan de använder. Och alla exempel utom just Maggies sida, var gjorda i kommersiella ramverk. Hennes sida var det där någon satt sig ner och funderat på “hur vill jag ha det?” — struntat i mallar, och bara kört. Byggt utifrån sina egna behov, utifrån “så här skulle jag vilja att det var”.
Och det fick mig att inse: hur jävla mycket vi sitter fast i andras affärsmodeller. Vi sitter fast för att de har övertygat oss om att det här är det enda sättet att göra det — att det är så mycket enklare. Och det anser jag är bevisligen inte sant, speciellt inte nu med hjälp av AI.
Jag läste vidare på Maggies sida. Jag läste hennes artikel om digital gardens. Jag blev nästan förbannad men mest på mig själv — hur fan har jag missat det här? Hur har det här gått mig förbi? Why was I not invited to this party?
Det satte nämligen fingret på exakt det som jag har känt saknas just nu i webbsammanhang. Jag känner, som många, att min tilltro till sociala medier helt gått förlorad. Sociala medier handlar om att sälja sitt innehåll till någon annan och vara helt i händerna på någon annans affärsmodell. Där du har noll kontroll eller noll möjligheter att göra någonting om du inte är otroligt följsam och hela tiden försöker hacka koden för att go viral.
Jag behöver inte att mina inlägg blir virala. Kanske att mitt innehåll når rätt personer. Och jag har kanske inte heller bråttom.
Men också: råden om du ska starta en kanal på något socialt media, där du ska börja spänna på megafonen och prata ut till massorna — råd nummer ett är alltid att hitta ett koncept. Prata bara om en sak. Du kan inte både prata om komplexa system, politik och disc golf eller rollspel. Det går inte. Du måste välja, du måste vara specialiserad. Och jag är bred och vill prata om allt. Jag har alltid känt: “fan, måste man göra det? Vad synd.” För med min ADHD-hjärna så hänger allting ihop. Det är en del i samma moln av koncept som alltid har med varandra att göra.
Jag har använt Obsidian i många, många år nu. Och bara det — att skriva i Obsidian, i det formatet — får min hjärna att bara “mm, härligt”. Det släppte fram jättemycket kreativitet i mig, otroligt mycket närhet och lättåtkomlig kreativitet, genom att jag gick bort från ett linjärt format.
Slutsatsen i korthet – digital gardening är som gjort för mig.
Sedan vet jag inte om det bara blir ytterligare en gravplats på internet där bokstäver och ord får tyna bort och till slut hamna i Wayback Machine. Det får tiden utvisa.